Internet i Sverige expanderar idag kraftigt, vissa leverantörer talar om tillväxttakter om tio till tjugo procent per månad, vilket motsvarar en exponentiell tillväxt. Detta skall sättas i relation till traditionell rösttelefoni som idag växer linjärt med cirka tre till sex procent per år. Utvecklingen av olika former av högprestanda access via kabel-TVmodem eller utnyttjande av bredbandsteknologi på befintliga (telefon)abonnentlinjer kan komma att påskynda trafikökningen.
Nuvarande hopkopplingsmodell och implementation bygger på att man samlokaliserat förmedlingsutrustning för Internettrafik, så kallade IP-routrar, i ett utrymme på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm.
Denna aktivitet bedrivs som en “ad-hoc“ verksamhet till driften av SUNET. Historiskt sett var SUNET det stora nätet för Internettrafik i Sverige och det var då lämpligt att man anordnade med tillkoppling till andra IP-nät i Sverige på ett för den tiden rationellt sätt, dvs man bad andra nät koppla sig samman på samma ställe som SUNET hade sin centrala utrustning.
Fler och fler frågor inom detta område behandlas på nationell nivå inom intresseorganisationen Swedish Network Users Society (förkortat SNUS).
I SNUS ingår redan idag representanter från såväl leverantörer som kunder och användare av Internettjänster. Man har arbetsgrupper för såväl operatörer som slutanvändare.
SNUS har under åren byggt upp ett stort förtroende och samlat en stor del av det svenska kunnandet inom Internetområdet. SNUS verkar idag för att även bli den svenska delen av ISOC, Internet Society, vilket är den organisation som idag är huvudman för Internetstandardiseringsarbetet. De hanterar även de resurser som är ändliga såsom globala adress- och nummerplaner.
Att SNUS tar det formella ansvaret för att sätta regler och administrera en nationell knutpunk, fastställer regler för deltagande och inkoppling samt anordnar drift av nödvänding utrustning.
SNUS styrelse delegerar alla frågor av teknisk och policykaraktär till en 'knutpunktsarbetsgrupp' som tar fram och kontinuerligt utvecklar de tekniska normerna för en nationell knutpunkt.
Stiftelsen för Kunskaps- och Kompetensutveckling (KK-stiftelsen) lämnar ekonomiskt stöd till etablerandet av den nationella knutpunkten och har anvisat SUNET ett anslag om 5 000 000 kronor för kostnader förknippade med etablerandet av knutpunkten.
En stiftelse har bildats särskilt med syfte att tillhandahålla neutrala knutpunkter.
Stiftelsen vars stiftelseurkund utgör en stabil bas för stabilitet och vidareutveckling fastställer följande;
Stiftelsen har i sin tur bildat ett aktiebolag vilket svarar för den dagliga driften, hädanefter kallat driftbolaget.
Driftbolaget är avtalsmotpart för de som önskar ansluta sig till knutpunkten.
Trafikvolymen för trafik inom Sverige uppskattas till ca 40Mbit in och ut per operatör i Sverige under sista kvartalet 1996.
Med dagens utveckling skulle det innebära en tillväxt av 32 gånger under en femårsperiod till 1.28 Gbit per operatör i slutet av år 2001. Vi tror dock på en ökning i tillväxttakten så vi har räknat på 50 gånger, vilket ger 1.6Gbit.
I den svenska Internetstrategin ingår att man skall ha sju centrala knutpunkter, vilket skulle ge 228 Mbit/s per knutpunkt och operatör. Troligen kommer man inte att erhålla en jämn trafikfördelning så knutpunkter i befolkningstäta områden kommer nog att vara cirka 600 Mbit/s, vilket skulle rymmas inom den föreslagna lösningen.
Man skall här ha klart för sig att en utbyggnad av verkliga och fungerande bredbandsnät i sverige kan förändra bilden drastiskt; En halv miljon människor som tittar på hyfsade rörliga bilder, 2 Mbit/s kräver totalt 1 Tbit/s, dvs. 50.000 gånger dagens trafik. (Betänk att 3 miljoner svenskar såg Bingolotto kvällen före julafton 1995.)
För att få ansluta dig till den gemensamma knutpunkten krävs att respektive operatör accepterar nedanstående regler:
Följande uppdelning av de privata AS-nummren har gjorts;
| Unika inom Sverige | 300 | 65 236-65 535 |
| Unika inom en knutpunkt | 500 | 64 736-65 235 |
| Reserverade | 1000 | 63 736-64 735 |
AS-nummer som är unika inom Sverige hanteras av det nationella domänregistret.
All routerutrustning placeras hos respektive operatör eller annan lämplig plats som valts av anslutande operatör.
För drift av utrustning som är placerad hos en operatör och ej ingår i det gemensamma hopkopplingsnätet, svarar resp operatör själv. Det är upp till de kunder som väljer att placera sin utrustning hos viss operatör att överenskomma med denne om lämplig servicenivå, som t.ex. hur underhåll och felsökning skall hanteras vid olika tidpunkter på dygnet.
Undantag från detta är drift av SDH-nod placerad hos ansluten operatör, då denna utgör del av gemensamt konkurrensneutralt/gemensamt nät vilket tillhandahålles som del av knutpunkt.
All central utrustning, vilket i den första implementationen utgörs av två FDDI-växlar samt övervakningsutrustning för SDH-nätet skall vara dubblerad och placerad på två geografiskt åtskilda platser.
Förbindelse mellan en ändnod och de två FDDI-växlarna skall anordnas så att de går helt separata vägar, så att t.ex en avgrävd fiberkabel inte kan äventyra knutpunktens funktion.
Det fysiska skyddet av central utrustning skall utföras enligt tillämpliga delar av gällande normer och rekommendationer. Den exakta placeringen av central utrustning skall inte offentliggöras.
För drift av central utrustning svarar stiftelsens driftbolag som i sin tur kan lägga ut hela eller delar av driften på en lämplig underleverantör. Riktlinjer och tekniska normer för driften sätts av knutpunktsarbetsgruppen inom SNUS.
Driftbolaget skall övervaka de olika anslutningspunkterna vad det gäller kvalitet, tillgänglighet och trafikbelastning.
En sammanställning över driftläget skall tillställas de som har en tillkoppling till knutpunkten månadsvis.
Picture to be inserted here.
I sin enklaste form har operatören en router med två FDDI-anslutningar, dessa två anslutningar kallas för A och B. De utgör varsin fiberring. Har man bara två routrar ansluter man A-B och B-A. Om den ena av ringarna bryts kommer trafiken då att automatisk flyttas över till den andra förbindelsen.
Den automatiska överkopplingen utnyttjas så att FDDI-växel A är huvudväg för all trafik och FDDI-växel B är reservväg. Förbindelsen till A respektive B-växeln anordnas så att de framföres två separata fysiska vägar.
Via FDDI-förbindelsen kan man tekniskt från godtyckling router etablera förbindelse till annan godtycklig router.
En operatör kan välja att anordna lokal distribution av FDDI-förbindelsen inom sin anläggning. Detta kan göras genom att använda en FDDI-fördelare (sk. HUB) eller en privat FDDI-växel. Möjlighet finns även att ansluta en Ethernet-växel vilket gör det möjligt att ansluta utrustning som arbetar med lägre överförings-kapacitet (upp till ca 4 Mbit). Obervera att Ethernet begränsar maximala paketstorleken till 1500 bytes vilket kan vara ett problem vid användning av kraftfulla ändsystem hos användarna.
För alla förbindelser mellan två operatörer, vare sig det implementeras genom en punkt-till-punkt förbindelse eller via FDDI-nätet skall en trafiköverenskommelse upprättas.
FDDI tillåter endera att man kör 100 Mbit/s med en tokenringprincip om mer än två abonnenter finns på en fiberring eller 100 Mbit/s full-duplex om det bara finns två abonnenter på en ring.
Den maximala överföringskapaciteten som kan hanteras via FDDI-nätet är endera 50 Mbit/s eller 100 Mbit/s per anslutning till FDDI-växeln, vilket i sin tur motsvarar ca 1,25 och 3 gånger en 34 Mbit/s-förbindelse.
Skulle man ha ett trafikbehov som är större än vad en FDDI-förbindelse klarar att hantera anordnar man en andra FDDI-förbindelse och därefter etableras privata punkt-till-punkt-förbindelser mellan de operatörer som har trafikvolymer överstigande FDDI-förbindelsens kapacitet.
SDH (Syncronous Digital Hierarchy) är ett standardiserat sätt att anordna konventionell transmission. Grundhastigheten i en SDH-anslutning är 155 Mbit/s full duplex. Vanligt förekommande utrustning idag använder 2.4 Gbit/s på trunkförbindelsen mellan två SDH-noder och medger således att man kan ta ut 16 stycken 155 Mbit/s-förbindelser med en trunkförbindelse.
Leverantörer av SDH-utrustning arbetar idag med att ta fram STM-64 utrustning vilken beräknas bli tillgänglig på marknaden under 1998, vilket ger möjlighet att ytterligare utöka mängden trafik som kan framföras genom hopkopplingspunkten utan att grundtekniken förändras.
SDH-noder liknar till viss del FDDI i det att man kan koppla ihop noderna med två stycken motroterande fiberringar och på så sätt få automatisk överkoppling till reservväg i det fall att man skulle få utslagning av någon nod eller avbrott på fiberförbindelse.
Till varje ändpunkt som förväntas ha en trafikvolym som överstiger 100 Mbit/s utnyttjande inom tre år placerar man ut en SDH-nod.
Detta ger möjlighet för att bygga ett komplett alla-till-alla nät med 155 Mbit/s punkt-till-punkt mellan fyra av de största ändnoderna eller någon annan kombination, vilken för tillfället bäst avspeglar aktuell trafikbild.
SDH/STM-1 är en standard till vilken alla idag förekommande transportteknologier har gränssnittsanpassare tillgängliga.
Stiftelsen har erhållet att startkapital från KK-stiftelsen vilket ger möjlighet att implementera etapp 1, omfattande två FDDI noder i Stockholm, organisation och drift.
Operatörerna bör därefter betala en årlig kostnad för de delar av de centrala resurserna de utnyttjar. I praktiken betyder det att man betalar per anslutning till knutpunkten.
Peter Löthberg
roll@stupi.se